Motivationsdipp

Motivationen för allt skolarbete är totalt i botten. Det är pest och pina att plugga just nu och jag ligger efter en hel del. På bara lite mer än en månad har jag 4 kurser som ska bli klara, varav två inte ens är påbörjade. Helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit om jag får IG i de kurser som är kvar. Fattar inte vart motivationen tog vägen? För mycket stressande antagligen, har varit tufft både förra terminen och denna terminen. Plus att jag haft körkortet att ta denna terminen också. Jaja, det är väl bara att bita ihop och försöka hitta lite motivation någonstans igen antar jag, hur nu det ska gå till?

Men iaf, den 19:e april klarade jag körkortet! Jag kan fortfarande inte riktigt tro på att det verkligen är sant, det känns så overkligt att jag äntligen har det efter att ha längtat i så många år. Hämtade ut mitt körkort idag också, lite besviken över att de tog en bild som är typ 6 år gammal. Den är från när jag skrev upp en gång när jag var 19, skrev upp för att min dåvarande pojkvän skulle skriva upp för mc och vi tyckte det var en kul grej om jag också skrev upp, trots att jag inte ens hade övningskört. Bilden på mig för 6 år sedan är inte lik mig idag, då var jag smal och nu är jag värsta fläskberget, och så ska jag ha den bilden i 10 år. Alltså kommer den vara typ 16 år gammal när det är dags att byta. Konstigt att de ens godkände den bilden när bilden får vara max 8 månader. Jaja, körkort som körkort:)

Jag är så himla förvånad över hur smidigt allt gått med körkortet ändå. Körde lite grusvägar och så i slutet av förra sommaren, några gånger bara. 31 oktober förra året började jag övningsköra. Körde väl totalt under 40 gånger. Klarade uppskrivningen direkt, fick 62/65. Klarade uppkörningen direkt, utan att ha tagit en enda körlektion på körskola. Jag hade världens sämsta handledare, en vän till mig som knappt kan köra bil ordentligt själv och inte var till någon som helst hjälp under tiden vi övningskörde, eller jo, hon följde ju med så jag kunde köra iaf:P Det är en himla tur att jag haft Linda och Jimmy till hjälp iaf, och att jag själv varit så himla drivande och verkligen velat. Och jag har trotsat alla som sa till mig att man inte kunde ta körkort utan att ta en enda körlektion, och alla som sa att de alltid kuggar privatister första uppkörningen. Det stack i ögonen på vissa att jag klarade det så lätt, men det skiter jag fan i! Jag är otroligt målinriktad när jag väl vill något, och jag har stenkoll på mitt eget lärande, så varför skulle jag inte klarat det? Tji fick de som inte trodde på mig:)

Kändes rätt konstigt att köra själv första gången när jag hade tagit mitt körkort, men tror jag vant mig lite nu. Har kört varje dag sedan jag fick körkortet, innan har det bara varit max 2 dagar i veckan. Men det är skönt att kunna köra lite oftare nu, då får man lite mer rutin på det, och kul är det också!:)

Oh well, imorgon har jag muntlig i småföretagande A, har knappt pluggat så blir förvånad om jag får ens ett G. Men ska ta tag i det och plugga lite nu iaf:)

Långfredag

Kom hem för en stund sedan. Hängde med Tommy och Emilie på loppis i Lunnarp. Mest bara för att jag ville övningsköra. Men hittade en fin liten ljuslykta med kinatecken och frostat glas som jag bara inte kunde motstå, 5 kronor kostade den:P Typiskt mig, handlar alltid en massa ljuslyktor och sånt, kan snart fixa egen loppis:P

Känns bra när jag kör nu tycker jag, börjar ha koll på läget ordentligt liksom. Åh, jag hoppas verkligen jag klarar uppkörningen på torsdag om 2 veckor:) Och det borde jag om jag bara får köra lite oftare nu innan så man har vanan inne. Men det får man se hur det blir med det, hänger ju inte på mig om vi kan köra eller ej. Jaja, klarade uppskrivningen igår iaf. Fick 62 rätt av 65 möjliga, bara 3 fel alltså! Känns sjukt bra:) Blev färdig först av alla också, tror jag satt 29 minuter. Blev lite förvånad ändå att jag lyckades få så högt för jag hann bara plugga i tre dagar. Men det är klart, det mesta har man ju redan koll på. Jag har faktiskt alltid haft lätt för trafikregler och sånt:)

Jaja, borde ta och plugga lite nu iaf, har ett rättskunskaps-uppdrag som ska in och jag tänkte försöka få in ett till plus göra en muntlig innan uppkörning. Inte säkert att jag hinner det dock, men måste verkligen försöka. Ska maila på lite engelskaböcker också nu för dem behöver jag snart. Men ingen jävel verkar ju vilja svara på mina mail!:(

Ja, det var det det, för denna gången:)

Blandat

Tydligen råder det babyboom precis överallt. Jag känner snart inte en kotte utan barn och förundras ständigt över alla som skaffar barn, oftast långt innan de är 20. Alla tycker det är så himla fantastiskt, men jag vill fan bara spy på alla som ynglar av sig hit och dit snart. Visst, det är väl härligt med barn och de flesta vill väl bilda familj så småningom. Men varför ska alla vara så sjukt tidiga? Vill de inte ha det ordnat för sig med ekonomi och sånt innan de skaffar familj? Tydligen inte, alla är så hypade på att skaffa barn helst så tidigt som möjligt, för ingen vill ju vara en gammal förälder. Men kom igen, vad gör det om man är 30 innan man skaffar ungar?

Vill man inte leva sitt eget liv lite innan man skaffar barn? Leka av sig lite? Bygga en stabil framtid? Vad är tjusningen med att viga hela sitt liv åt en liten minimänniska när man är så ung? Det är nästan så man börjar undra om man bor i Afrika eller något, för preventivmedel verkar det vara ont om i Sverige nu för tiden:/

Jag inser att jag låter arg, och jag känner mig lite arg också, speciellt när jag ser gång på gång hur folk skyndar sig med att skaffa barn. Och oftast är de bara ihop med den andra föräldern några månader innan nyheten kommer. Sedan håller de ihop en tid efter att barnet fötts för att sedan separera. Hur tänker man då? Vill man inte vara säker på att den man väljer som förälder till ens barn ska vara någon man vill dela helst hela livet med? Fatta hur många ungar som kommer leva med föräldrar som gått skilda vägar. Visst, inget fel med det men det känns som om det kommer höra till ovanligheterna i framtiden att ett barn bor med båda sina föräldrar. Sen blir jag arg också på alla dessa som skaffar barn för att sedan när de väl fått ungen kommer på att det är så himla kul att festa järnet varje helg. För hoppsan, de missade visst att vara unga när de hade chansen. Men skit i det, ungen går ju att lämna bort till mor/far-föräldrar eller vem fan som  helst. Skit samma, föräldrarna ska ut och festa.

Ja, nu säger jag inte att det är så med alla unga som skaffar barn. Det finns givetvis de som mognar och tar sitt ansvar. Men tyvärr ser jag det ovan beskrivda alldeles för ofta bland bekanta och vänners vänner. Jag vill bara skrika och ge dem en fet smäll så att de vaknar. Tycker det är hemskt att se barn fara illa för att föräldrarna inte förstår vikten av att ge ungarna en hyffsad barndom. Jag tror tyvärr att det kommer resultera i en jävla massa osäkra ungar sen som kommer leva rövare, det brukar ju vara så med barn som fått en otrygg barndom och det finns bara föräldrarna att beskylla för det, tyvärr.

För min egen del vet jag inte om jag någonsin vill ha barn, jag vill nog hellre vara fostermamma då, och hjälpa barn som redan har det svårt. Tror jag har mycket att erbjuda där, mycket eftersom jag själv haft mina problem.

 

Men, men…

 

Annars då… Idag är en ”spökdag” massa gamla saker som gör ont och som jag aldrig brukar tänka på bubblar upp till ytan. De har en förmåga att göra det ibland och då blir det deppdagar för min del. Konstigt det där, jag har många gamla spöken som jag aldrig någonsin tänker på, förnekelse kallas det nog. Jag brukar vara lyckligt oventandes om dessa jobbiga saker men sen brukar de komma fram allihopa på en gång när jag minst anar det. Tror egentligen att det är saker som jag skulle behövt bearbeta, men det får bli en gång när jag känner att jag orkar ta itu med det, till dess funkar min stickahuvudetisanden-teknik alldeles utmärkt känner jag.

 

Fick ett tråkigt besked innan idag också. Jimmys kompis har kört av vägen och dött, ingen verkar veta varför. Tråkigt för Jimmy och för alla andra som kände honom såklart. Jag själv har bara träffat honom någon enstaka gång, men tycker givetvis att det är sorgligt ändå. Men jobbigast är det nog att se Jimmy, han har så svårt att hantera det här med döden och kommer aldrig riktigt ur sorgen. Man vill ju bara hjälpa honom, men det kan jag ju inte tyvärr. Jag kan bara finnas där och stötta och försöka trösta. Men jag vet ju själv att inga ord någonsin hjälper när man känner sig så sorgsen:( Usch, jag tycker det är så hemskt, för killen som dog hade en unge också som precis blivit tre, kollade mammans facebook innan och då hade hon skrivit att imorgon skulle hon försöka förklara för ungen varför pappa inte finns mer. Så himla hjärtskärande, döden är ju inget som en så ung liten människa ska behöva bekanta sig med tycker jag:(

Men, men…livet går ju vidare, för alla. Och saker och ting har en tendens att bli lättare med tiden. Men detta var nog allt för denna gången, lite splittrade tankar som ville bort bara…

En uppdatering

Sjukt längesedan jag skrev sist nu.

Men det blev väldigt mycket till sist och jag mådde verkligen inte bra, så jag orkade aldrig helt enkelt.

Men iaf, det tog slut mellan mig och Jimmy. Jag valde bort mig själv för det gick inte på något annat vis. 2 månader gick utan att vi hade någon kontakt, men så plötsligt en dag stod han här innanför dörren. Då hade han tänkt igenom allt och kommit fram till hur fel han hade gjort och att det var mig han ville leva med. Ärligt talat så hade han mått mycket sämre än mig under de två månaderna. Jag började gå vidare till sist, men det hade inte han gjort. Hur som helst så vände han upp och ner på hela min värld genom att komma hit. Jag hade precis börjat må hyffsat igen, men när han kom hit så blev jag så sjukt ledsen, alla känslor och allt dåligt som jag hade försökt glömma bubblade upp på nytt, och jag satt bara och grät typ. Fick be honom gå till sist för jag ville inte se honom, blev både ledsen och arg. Arg för att han ställde till det ytterligare en gång.

Men saken var den att denna gången försökte han verkligen, och han ansträngde sig. Så till sist gav jag det en chans, medveten om att allt som hänt kanske aldrig gick att reparera, vilket jag även fick honom klar över. Men tiden har flutit på sedan dess iaf och vi är tillsammans igen. Och det konstiga är att det känns precis lika bra som innan all skiten hände. Ibland blir det visserligen jobbigt när man på något sätt blir påmind om det som hände, men det är något vi jobbar på att glömma. Framtidsplaner börjar återigen ta form faktiskt, men man är ju mer försiktig igen. Tabken på att allt kan rasa igen är ganska skrämmande. Men jag får se vart det hela leder.

 

Och allt annat i livet flyter på hyffsat också iaf. Har 1 år kvar i skolan nu bara. Jobbar på körkortet och planen är att försöka ha uppskrivning och uppkörning någon gång i Mars, så nu blir det först riskettan i januari och halkan i februari. Hoppas verkligen jag klarar det. Har visserligen en skitkass handledare, men jag är så glad för att hon ställde upp ändå för jag har ju ingen annan som jag kan köra med. Dock är det dumt att vi oftast bara kör 1 eller 2 dagar i veckan när vi hade sagt minst 3. Det gör ju att min tidsplan kanske spricker. Fast som tur är verkar jag lära mig fort, ska bara få lite mer koll på att ha koll på allt när jag kör i stadstrafik, blir ju en hel del man ska ha ögonen på. Sen får jag väl träna lite mer på motorväg och större rondeller och sånt smått också, men det är typ allt jag har kvar att göra, resten lärde jag mig fort. Behöver liksom bara ha erfarenhet nu och det får man ju genom att köra:)

Planen med att ta körkortet i mars är ju för att jag ska kunna söka sommarjobb, möjligheterna öppnar sig ju en hel del för mig om jag har körkort. Och skaffar jag sommarjobb (vilket jag är säker på att jag kommer att göra) så kan jag äntligen flytta i sommar/höst någon gång. Om man nu får tag på lägenhet/hus att hyra förstås.

För första gången på ett tag så känns allt ganska ljust faktiskt. Och nästa år ska blir ett bättre år, sa jag visserligen förra årsskiftet också och se hur tokigt det blev.

Men nej, nästa år ska fanimej bli MITT år! Jag jobbar så hårt för allting, för att försöka lösa situationen jag hamnat i mycket tack vare min mamma, så nu ska det fan gå som jag vill:)

Vad hände sist? Ingen aning.

Hmm…har som sagt ingen aning om vad jag skrev sist om Jimmy, men eftersom det är längesen nu så vet jag att det fattas en himla massa i historian som jag inte ens orkar fylla i. Det har hänt sjukt mycket, massa lögner om bella-jäveln och massa sumpade chanser. Jag fick nog till sist, insåg att det var inte lönt längre. Vi förstår inte varandra alls längre, jävligt konstigt egentligen eftersom vi kom så bra överens de första 1½ åren och vi bråkade fan aldrig.

Hela detta året har bara varit så fruktansvärt upp och ner. Det tar fan hårt på mig känner jag, skolan slutar om en vecka och jag är rädd för att allt kommer ifatt mig ordentligt då först och att jag ska bryta ihop:/ Men iaf så är det nu snart 2 ½ vecka sedan Jimmy fick en sista jävla chans att lösa allt, men han tog inte den chansen och jag sa att nu var det nog, nu orkade jag inte mer, men kanske att jag väntade om han tog initiativ till att lösa skiten, men icke. Under dessa två veckorna så har jag hört av mig till honom 3 gånger, varav 2 var av misstag. Han hörde av sig första gången i förrgår, skrev något kort och jag svarade något kort, sedan inget mer. Han sa för typ en vecka sedan att jag var den han ville leva sitt liv med, ändå försöker han inte ens fixa detta minsta lilla. Man kan inte säga någonting till honom utan att han tar det som kritik, även om man inte alls säger det på det viset. Man kan faktiskt inte säga något över huvud taget för han drar sina egna slutsatser av ens ord och får dem till ord som man varken sagt eller menat. Ingenting är lönt, vi går i cirklar bara och kommer ingenstans. Han sitter på lösningen, men han löser det inte. Är det då lönt att vänta?

Nej, det känns inte så. Det känns inte som om vi någonsin skulle kunna reparera den skada som skett. Speciellt inte när det bara är jag som försöker. Men om man vill leva sitt liv med någon, hör man inte av sig då åtminstone? Han säger att han försöker så himla mycket, men att jag inte vill se det bara. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan försöka lösa något när man inte ens pratar med varandra? Hur ska man lösa saker då? Genom magi eller? Önsketänkande? Ja, jag vet fan inte iaf.

Jag är ledsen och nere idag, jag saknar honom. Fast ibland saknar jag inte honom ett dugg, och ibland känns det inte ens som om jag har några känslor kvar för honom och sen helt plötsligt vänder det och jag bara faller. Då helt plötsligt känns det som om jag har känslor och som om jag vill att det ska vara vi. Snurrigt…

Jag vet ju att jag måste bearbeta detta, att det kommer ta ett tag att komma igenom detta. Kanske måste man på ett vis få sörja? Jag saknar att vara ett ”vi”, just nu är jag bara just ett ”jag”. Det känns ovant, konstigt och framförallt ensamt. Jag har umgåtts med vänner hur mycket som helst de senaste veckorna, men den där känslan av tomhet och ensamhet försvinner fan inte. Jag saknar våra framtidsplaner som vi hade, jag hade sett fram så mycket emot allt och jag ville verkligen att det skulle vara vi. Det kändes som om det skulle vara vi för evigt nästan, och så kände han också. Sen kom en massa lögner från en tidigare sjukt ärlig person och allt bara rasade. Hur kunde det någonsin bli såhär fel? Det värker i själen på mig, vareviga dag. Det är som stora sår där inne som inte vill läkas och så har det varit hela detta året. Jag orkar inte! Det kvittar hur mycket mina vänner ställer upp, det räcker ju inte! Varför räcker det inte? Det är som om allt bara rullar på av rutin, men jag själv känner mig knappt medveten om vad som händer, allt känns så tomt och meningslöst. Det känns som om jag inte har något liv utan honom. Kanske borde man försöka hitta en ny då kan man ju tycka. Men jag vill inte ha någon ny, jag vet inte om jag vill ha någon ens. Jag blir alltid så förbaskat sårad i slutändan och jag får det ständigt bevisat för mig att man fan inte kan lita på någon. Och tydligen räcker det inte ens att vara så extremt försiktig som jag faktiskt var, just för att jag var rädd för att bli sårad.

Vad fan ska man göra då? Ska man leva resten av livet i ensamhet eftersom det ändå aldrig blir bra? Hur många år har jag inte kastat bort på folk som sårat mig då? Jo, 8 förbaskade jävla år. Det började ju med Andy och sen har det fan inte blivit bättre heller, allt har slutat med samma svek nästan. Jag är så trött på det att jag bara vill ställa mig och skrika! Allt går alltid emot mig, vrf kan jag inte ha tur och flyt med åtminstone något?

Skit samma, det är väl totalt kört med Jimmy. Jag får arbeta mig igenom detta. Egentligen vill jag bara somna och aldrig vakna igen, men det lär ju inte hända och livet lär ju rulla vidare. Plötsligt vaknar man en dag när det inte känns så hemskt längre, jag vet ju det. Jag har ju gått igenom betydligt värre saker än detta, men den där ljusa dagen känns så fruktansvärt långt borta. Det brukar börja ljusna ungefär nu, men jag ser bara mörker överallt:(

 

Fortfarande ledsen:(

Jimmy kom hit i söndags så att vi kunde prata, han stannade till igår natt. Både han och jag vill att det ska vara vi för vi båda älskar varandra. Men han vill inte om det ska bli som innan, att jag börjar tro dåliga saker om honom. Han tar så illa vid sig och så vill han inte ha det. Och då kom vi överens om att det kan jag inte lova så länge Bella är med i bilden. Speciellt inte nu när hon tydligen flyttat ner igen, varje gång han är hemma kommer jag tro att han är med henne. Och det är han själv som gjort att jag börjat tro så, det har varit för mycket med henne alltså.

Så jag fick tvinga honom att väja mellan mig och Bella. Men jag sa också att det inte nödvändigtvis behövde vara för alltid, men iaf tills jag kan känna mig nått sådär trygg igen. Men hur lång tid skulle det ta då undrade han. Ptja, någon vecka, någon månad eller något år kanske, jag vet inte sa jag. Men han kunde inte välja. Kan du välja bort henne ett halvår då? Nej, det kunde han nog inte heller, trots att de ibland kan låta bli att snacka på flera månader. Jahaja, kan du välja bort henne om du får prata med henne när du träffar henne på folkracetävlingar och så då, men inte i mobil, på msn eller liknande? Nej, han kunde inte välja mellan oss för vi betydde mycket för honom båda två, men på olika sätt. Och jag vet, det är inte lätt att välja bort någon och det känns inte rätt att behöva ställa det kravet. Men jag kan inte lova honom något annars, tyvärr. Och han vet att det är hans handlingar som gjort att det blivit såhär, han ångrar att han åkte till Norge också. Men det är väl bara för att han vet att han hade kunnat ha henne kvar om han inte hade gjort det. 

Men jag personligen skulle nog välja bort en vän som det kan gå flera månader mellan samtalen med. Jag hade nog prioriterat mitt liv. Och det är ju faktiskt så, att genom att inte välja så väljer han automatiskt bort mig, vilket jag sa också. För väljer han inte kan vi inte gå vidare och då försvinner jag. Jag har svårt att förstå hur han kan välja bort mig, som han faktiskt ville dela sitt liv med. Alla planer vi hade som båda fortfarande vill fullfölja…ja de går ju upp i rök och vi båda får börja om utan varandra. Hur kan han välja bort det för en ”kompis” som han pratar med ibland och träffar ännu mer sällan? Ja, jag vet inte. Han tänker väl inte som mig. För mig är valet självklart. Jag hade valt den jag kunde haft ett liv med, visst hade det kännts förbannat svårt att välja bort en vän, men hade jag själv ställt till det så så hade jag fått skylla mig själv. Och hade jag dessutom inte behövt välja bort vännen för alltid hade valet blivit ännu ”lättare”.

Sen har han börjat prata med en annan tjej, Jessica heter hon. Som han flirtar med. Nåja, han själv tycker inte det, men när man håller på att tigga kramar i flera veckor av en person och skickar hela, hela tiden med den och frågar om den är pigg och kåt och sånt, nog fan flirtar man då. Men, men hon var tydligen både Kalles (Jimmys vän) och Robins (Jimmys bror) ex, så han ville inte göra något med henne påstod han. Och han hade börjat skriva med henne för att han kände sig ensam sa han och för att vi bråkat så mycket. Men henne kunde han välja bort utan problem, det rörde inte honom i ryggen. Så man kan ju undra hur mycket Bella egentligen betyder för honom, tydligen mer än mig iaf.

Usch, jag vet inte hur vi annars skulle kunna lösa det…

Jag är så himla nere alltså, får ångest och deppar ihop totalt. Men just nu känner jag mig inte arg iaf, i och med att vi har pratat och i och med att jag vet hur mycket känslor vi båda har för varandra. Det är bara så himla sjukt att vi trots att vi älskar varandra inte kan gå vidare. Och jag tänker på honom hela tiden, jag har vaknat massor av gånger inatt och varit ledsen och tänkt på honom. Precis innan jag vaknar ordentligt så är tankarna på honom. Och jag vågar inte lägga mig i sängen och bara gråta för jag är så rädd för panikångesten, jag har haft två såna attacker till nu, men då var ju Jimmy här, och jag vet inte om jag hade klarat mig igenom en på egen hand.

Usch ja, det är nog därför jag skriver så mycket idag, så har jag något att sysselsätta mig med för en stund iaf. Jaja, ska till Emilie ikväll och sova där för imorgon ska jag vara tidigt på färsinga och göra en särskild prövning på samhälle a. Typ hela dagen skulle det ta. Undra hur det ska gå när jag är så ledsen och när tankarna ständigt är på Jimmy. Jag har knappt kunnat plugga inför prövningen heller så det gör ju inte att det känns bättre. Och typ allt plugg ligger jag efter med för att jag inte kan ta tag i det. Jag bara faller och då är det svårt att koncentrera sig på att prestera i skolan.

Jävla liv, jag vill bara somna och sen fortsätta sova tills allt antingen känns bra igen eller när allt löst sig med Jimmy så att vi kan vara lyckliga igen.

Finner inga ord

Vet inte hur eller om jag någonsin kommer klara mig igenom detta. Känns som om jag blivit sviken, igen. Jag hade verkligen inte väntat mig detta. Hur kan Jimmy säga till mig att han så gärna vill träffas och prata och reda ut allt, och sen så sticker han helt plötsligt till Bella i Norge och vägrar svara när jag ringer och skickar.

Usch det kom så himla oväntat igår så jag fick en panikångestattack som varade ca 1 timme, det var en himla tur att Emilie var här för annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Plötsligt har jag kastats ner i ett stort svart hål och jag faller, igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer orka ta mig upp. Varför ska mina förhållanden ALLTID sluta såhär, med svek och lögner. Jag lovar, jag kommer aldrig lite på någon igen, jag kommer inte ens försöka. Denna gången försökte jag så otroligt mycket, men sen visade det sig att mina misstankar ändå har varit rätt. Jag säger ju det, det stämmer fan alltid! Ibland önskar jag att dem inte gjorde det. Men, men.

Idag känner jag mig bara ledsen, och så himla nere. Allt har rasat runtomkring mig och jag känner bara för att dö. Och mitt i det har jag den jävla skolan att ta tag i, det kommer gå åt helvete. Jävla skit! Och jag är så arg på Jimmy, samtidigt som jag är så otroligt jävla ledsen att det blev såhär. Jag hade nog hoppats att vi skulle lösa detta, speciellt när han själv sagt så jävla mycket att han ville det. Men det var väl bara lägner alltihop, han hade väl inte ryggrad nog till att säga som det egentligen var, och det förvånar mig inte.

Nej usch…vet inte vad jag ska göra. Är så himla rädd för att få en panikånestattack igen. Det är fruktansvärt obehagligt och jag känner verkligen hur ångesten kommer krypandes. Nej, fan jag vill inte behöva gå igenom sånt här IGEN! Låt mig för fan bara dö! Mitt liv har aldrig varit och kommer uppenbarligen aldrig att bli bra igen!

Något bra iaf

Äntligen något som inte går emot mig. Hade muntlig i Naturkunskap A innan, fick VG. Skönt som fan, 1 sak mindre att fokusera på. Nu får jag istället plugga attan inför min särskilda prövning i Samhälle A den 13 april, hela kursen ska jag kunna. Kul! Men bara jag kan skriva upp det till ett G iaf så är det räddat. Självklart vill jag ha högre, men får se om jag klarar det. Har liksom miljökunskap, biologi B och Historia A också som jag måste arbeta med samtidigt:/

Vet inte riktigt vad det är med mig, men jag får verkligen råplugga inför mina muntliga nu. Det fastnar liksom knappt, innan har jag bara behövt läsa igenom det några gånger för att klara VG, men nu får jag fan verkligen anstränga mig. Men jag tror det är för att allt annat också är så rörigt just nu, mår man inte så bra så blir det väl svårare att fokusera på att plugga.

Jaja, Emilie hörde av sig förra veckan äntligen. Hon mår bättre nu så, och jag också. Lite iaf. 3 månader pratade vi nästan inte på så vi har suttit i flera timmar och pratat nu under några dagar för vi båda hade så mycket att berätta för varandra. Jag är den enda vännen hon har vågat ringa än så länge. Jag var viktigast sa hon, gissa om man blir glad över att höra sådant:) Behövde jag nog också.

Jimmy vill både ha kakan och äta upp den iaf. Har gett honom tills idag på sig, men han är nog sur sen igår för vi bråkade (via sms, för vi har inte träffats än). Jag var så himla arg så det var nog tur han inte var här. Frustrerad är jag också för att han inte kan inse vad jag säger utan han drar sina egna slutsatser. Men, men…verkar avlägset just nu att det någonsin skulle kunna bli vi igen. Det är upp till honom har jag sagt, ändå förväntar han sig att det är jag som ska ta initiativ till saker. Men det kan han fetglömma! Idag ska han bestämt sig som sagt för nu väntar jag inte längre!

Jaja, tror jag ska unna mig att glo på en film, Narnia kanske. Slappna av lite och käka glass trots att jag inte borde. Pallar inte mer plugg idag trots att jag borde…men jag är trött på alla måsten just nu. Måste skaffa sommarjobb också, motivationen är helt borta efter att jag fick det andra men inte kunde ta det. Men jag ska försöka lösa det. Har hittat en döfräck moppe också som jag vill ha, 5000 kostar den, jag har 2500. Men förhoppningsvis kan jag ha lite tur någon jävla gång så att den ligger kvar tills nästa månad. Tänk vad lätt det blir att ta sig till bättre bussförbindelser då. Att en jävla moppe kan öppna uppå möjligheter sådär…jaja.

Här är den för den som är nyfiken:

http://www.blocket.se/trelleborg/Rosa_moped_32798575.htm?ca=23_15&w=1

Så jäkla cool för att vara en moppe! Haha, passar kapten flumberg, mig alltså:)

Jävla skit!

Hade muntlig examination i samhälle A precis. Det gick fan inte bra. Har fått 2 MVG och 1 VG på uppdragen, men under examinationen blev jag så nervös så det bara stod helt still i huvudet och jag kunde knappt svara på några frågor alls. Och inte blev det bättre av att han frågade om just det som jag hade svårt att komma ihåg. Halva jävla kursen sitter som gjuten i huvudet, men resten har varit jättesvårt att få att fastna och så får jag såklart frågor om just det.

Fick frågor om regeringen, jag satt och repeterade det precis innan examinationen och kunde det, men det sa bara poff så var det borta så fort vi startade webbkamerorna.

Jag fick IG på hela kursen iaf, och fick förklarat för mig att de ju inte kunde veta om det verkligen var jag som hade skrivit uppdragen när det skiljde så mycket på uppdragen och examinationen. Jag kan ju förstå dem, men det är fan att man alltid ska få frågor om just det man inte kan. Hade han bara ställt fler frågor om andra saker så hade jag ju kanske kunnat svara bättre.

Iaf så satte han IG nu, men jag skulle ta kontakt med en syo så att jag kan göra en så kallad särskild prövning. Det är en skrivning på några timmar alltså och där vet jag inte ens om de bara kommer ställa frågor från uppdragen som de gör under examinationerna eller om de ställer från hela kursen. Det är lite skillnad på mängden att repetera nämligen, uppdragen är ca 30 sidor med det viktigaste, ska jag repetera hela kursen så är det tal om flera hundra sidor. Till råga på det så har jag en muntlig i naturkunskap på tisdag som jag måste repetera till, jag har ett uppdrag i miljökunskap som måste lämnas in och jag har historia och biologi B kurserna som jag måste starta. Allt blir så himla virrigt så jag blandar ihop allt till sist och blir så enormt stressad. Och alla problem som har varit och är med Jimmy gör inte saken bättre precis, samtidigt som jag även försöker söka sommarjobb så att jag kan få pengar i sommar.

Nej…det är för mycket just nu bara. Detta hade jag inte alls räknat med. Fick bara black-out…så sjukt dumt!

Tisdag

Idag har jag packat ner alla saker Jimmy hade här. Dock har jag inte sagt det till honom än… Jag vet inte om jag vill eller inte heller. Känner mig så vilsen. Egentligen vill jag ju att det ska vara vi, men det går inte om inte båda satsar. Om han hämtar sakerna så känns det så slutgiltligt liksom…

Samtidigt kändes det skönt att packa sakerna, kändes som om jag packade ner oss liksom. Känns som om det är lättare att gå vidare om det inte finns massa saker här som påminner om honom. Fast å andra sidan så påminner det mesta om honom ändå.

Tog mig två timmar att somna igår för tårarna ville inte sluta forsa. Skrev till Jimmy att det gjorde så förbannat ont och han mådde inte heller bra och var ledsen han också. Han hade till och med pratat med sin pappa om hur han kände, vilket aldrig hade hänt förr skrev han. Jag förstår inte…

Han säger att han inte vet vad han vill och vad han känner. Vrf mår han också så dåligt nu då? Hur kan det komma sig att vi inte mår bra tillsammans och vi mår inte bra utan varandra heller. Vad fan ska man göra då?

Åh… Jag tror att jag hoppas fortfarande, det är nog det som ställer till det. Jag har ju gjort slut fastän jag egentligen inte ville, men det var det enda rätta beslutet. Jag borde gå vidare, med det känns så himla ledsamt. Kanske vill jag hålla fast vid honom bara för att slippa vara ensam? Hur sjukt och egoistiskt är inte det isf?

Den 27 april skulle vi firat 2 år…jag hade sett fram emot det så mycket. Jag fattar inte hur det kunde bli så här fel. Allt har varit så bra alltid innan. Jag har aldrig varit i ett så okomplicerat förhållande någonsin. Men sen nyår har allt bara varit skit. Kanske är det inte meningen att det ska vara vi? Det är ju det som är det dumma, att man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn, men för att komma dit måste man ju våga ta första steget dit…

Nej, jag kan ju fundera i evigheter på detta, tror inte jag blir så mycket klokare heller…